Seminariet har av hävd varit en av de viktigaste undervisningsformerna inom utbildning på forskarnivå, i synnerhet inom humaniora och samhällsvetenskap. Genom att kontinuerligt presentera och få synpunkter på sin forskning vid högre seminarier tränas deltagarna i att skriva texter med hög vetenskaplig kvalitet. En god seminariemiljö, präglad av en positiv och konstruktiv anda, är således en av de viktigaste förutsättningarna för en god forskarutbildning. Idag står dock seminarieformen inför betydande utmaningar. Från många håll vittnas om att tidspressade doktorander i allt högre grad väljer bort deltagande i seminarierna. Vilka effekter får detta för det vetenskapliga samtalets kvalitet? Hur kan det goda i seminarietraditionen förvaltas och förädlas framöver? Och vilka mindre konstruktiva element finns att bekämpa?